8/10 PM Jönsson Sonic / "Chicagojazzen har en egen agenda, genrer hoppar in i varandra, kreativiteten flödar."
4/5 Jan Gradvall DI / "Det skeva svänget för tankarna till de etiopiska band från sent 1960-tal som dokumenteras på samlingsskivorna Éthiopiques. En annan association är den tyska avantgardescenen på 1970-talet."
4/5 Po Tidholm DN / "Tvärtemot vad man kan tro så finns det faktiskt ett enormt behov av instrumentalmusik. Alla som jobbar med tv av något slag vet hur svårt det kan vara att hitta det där stycket som förstärker känslan som ska fram, och hur ofta det blir samma gamla generiska gratismusik. Tyvärr kommer ingen använda Erik Karlssons musik för att få fart på ”Mästarnas mästare” – det skulle bli alldeles för konstig stämning."
4/5 Mats Åkerström Norran / "Första spåret har en klang som kastade mig tillbaka till Gärdesfesterna på 70-talet och proggbanden som härjade då. Men det här låter bättre och är mycket intressantare. Det låter genomtänkt och arrangerat samtidigt som det verkar ganska fritt. Snygga riff och mystiska klanger."
CHICAGOJAZZEN – STÄNDUT BLACK
I begynnelsen var jazzen. Nä, rocken. Jag menar allvar, varför skulle det vara viktigt att berätta en linjär historia? Det förutsätter att man vill veta sanningen, redogöra för ett handlingsförlopp sanningsenligt. Som om denna sanning inte skulle uppfattas rapsodiskt i alla fall. Tolkas. Lika bra att hoppa över det ledet då.
Erik Karlsson skrev till mig, eller om han berättade, om en dröm han hade haft: han hade fyra armar. De vanliga, en på magen och en på ryggen och stod på Vitbergets topp i Skellefteå och räckte fuck you i alla väderstreck samtidigt.
Sen spelade han in den här skivan, arg på arbetsförmedlingen, på rassarna och på kommunpolitikerna. Det tog två år. På arbetsförmedlingen sa de åt honom att ta jobb som trubadur. Eller spela covers, det brukar ju gå hem. I Jämtland finns det ett coverband som heter Ständut Blakk. Det betyder att en alltid är pank. De har inte mer med den här skivan att göra än så, Erik, som är Chicagojazzen, lånade och stavade om deras bandnamn Blakk blev black. Allt detta är sant.
Men om man lyssnar på skivan kan man föreställa sig en alternativ verklighet där ett coverband spelar Maiden på Mallis, en av låtarna på Ständut Black heter så. Eller, som i Semester, se en röst sjunga easy listening-körer i femtakt medan Erik och de andra i bandet myser på sina instrument samtidigt som de funderar på om de ska ta en parasolldrink innan middagen eller inte.
Skivan är instrumental i övrigt. Eller, i Kreativ lättja berättar någon om hur nöden inte är uppfinningarnas moder, utan lättjan. Och blundar man ser man de fyra fingrarna räcka fuck you till allt mätbart och ekonomistiskt. I alla väderstreck.
Det är jazz, det är rock, det är pop, från Chicago om du vill, eller Västerbotten om du vill. Det är anarki men inte kaos. Om du inte vill att det ska vara kaos förstås. Det är en obegränsad skiva och den gör som den och du vill.
MATTI ALKBERG, mars 2017
credits
released March 10, 2017
Inspelat och mixat av Chicagojazzen i Bränngropen, Skellefteå och Kloktornet, Umeå.
Mastrat av Henrik Wiklund i Holmsund.
Omslag av Johannes Brander
Tack till medverkande, Zeon Light, Isak Falk Eliasson, Sur-Dennis Fahlgren, Emil Uppenberg, Andreas Brännström, Erik Lahti, Morsan, Farsan, The Bear Quartet.
The thought of "Valley Flutes" and the fluffy cover had me fearing yet another New Age schlock tape to toss on the pile. Was quite happy to be wrong after giving both long-form compositions a listen. Feels more like old-school ambience with slight nods to the avant garde and psychedelia of the era. Easily my 2nd favorite come down tape from CTatsu after Prayer's "Second Species". jasonk
This collection of studio and live pieces from 2016-2020 highlights synth maestro Papiro's playful, psychedelic side. Bandcamp New & Notable May 25, 2021